Hallå alla medborgare här i stan

Jag har lovat mig själv att skriva det här inlägget några gånger men min bristande självdisciplin har lett mig in på fel spår gång efter gång.

Vi anlände till Milano vid 12-tiden för ett 12-timmarsbesök. Eftersom vi tänkte åka vidare hemåt mot Sverige vid midnatt hade vi avbokat vårt hotell så första uppgiften blev att slänga in väskorna vid bagageinlämningen på stationen, lång kö men går hyfsat snabbt. Nöjda och utan väskor trampar vi därefter ut på stan.

Vi lyckas för första gången någonsin hitta en fin restaurang i Milano. Utmed en trång gata låg en pittoresk (vilket ord) restaurang inklämd. Pasta och biffgryta tillsammans med finare mineralvatten och ett otroligt fruktansvärt gott italienskt bröd avnjuts. När damen som tog beställningen frågade om vi tänkte beställa vin till maten svarade vi ’no grazie’ och hon verkade bli lätt besviken. En kanna vin i kroppen och man hade gått under i värmen.

Efter maten var det dags för uppgift nummer två, Johan ville trampa till Nackas gamla lägenhet så vi började trampa utan att veta vart vi skulle trampa. Men efter att ha trampat runt lite överallt utan framgång fick vi rådfråga Mr Google Maps och då löste sig allt, en härlig gata med slingrade väg precis invid La Scala utgjorde Nacka Skoglunds hem en gång i tiden. Foto och tillbaks till il Duomo.

Matchuppladdningen var i full gång redan vid klockan ett när vi kom till torget framför Domen första gången, nu tre timmar senare var det ännu mer folk där och nästan bara Barcelonasupportrar. Smällare, sånger och öldrickande. Räknade först till noll Ibra-tröjor och kände att "ooo vad populär han är" men så dök det upp tre-fyra Ibrahimovic till slut.

På en gräsmatta fann vi sen vila och drömmar om ett Lazio som återigen spelar i Champions. Då blir det alla matcher på plats. När San Siro sedan börjar kalla hoppar vi på röda linjen ut mot Lotto, tunnelbanestationen heter så och namnet får mig att tänka mer på märket Lotto än på spelet. Lotto Stadio, vilken fotbollsdoja. Bra tryck i tunnelbanevagnen annars med sånger från båda lagen.

Käk på Donken innan vi trampar vidare ut mot San Siro, nästan framme går vi förbi ett stånd med Goran Pandev-halsdukar. Lazio-legend som han är går det inte att undvika. Biljetterna hämtas ut vid södra boxofficen. Nöjda. Biljett i hand. Goranhalsduk på. Trampar in tidigt - jag nöjd, Johan mindre nöjd. På plats på läktarn, tv-skärmen börjar räkna ner: 65 min kvar.

Kisarna kommer in och värmer, samtliga lirare trampar fram och applåderar Interklacken. Det är nåt fruktansvärt vad man saknade Di Canio i Lazio under derbyt då han brukade dra med hela laget in framför Curva Nord innan uppvärmningen och applådera igång både klacken och laget. Idag får Lazioklacken ropa på laget för att dom ska komma ut, men inte ens då går dom hela vägen fram. Katastrof.

Laguppställningarna läses upp och en kis till höger om Johan suckar uppgivet ut sin besvikelse över att Goran lirar från start. När vi sedan skriker ut efternamnet PANDEV under speakerns presentation förstår han att Johan gillar Goran så han vågar inte sucka mer. Zlatan förövrigt utvisslad. Vi nöjda.

Matchstart. 83000 på plats. När Zanetti gör första brytningen på lille Messi flyger minst halva San Siro upp från sina stolar och skriker ut glädjen och kör applåder. Så fortsätter det till 0-1, ridå. När Sneijder kvitterar till 1-1 är vi igång igen. Makalöst tryck. Efter 2-1 och 3-1 är det extas.  Nervöst slut och ett j-vla skrikande på Balotelli som gjorde noll löpningar. Vi tog dock en fin löpning mellan arenan och tunnelbanestationen direkt efteråt.  Väskutlämningen stängde strax innan tolv så vi hade bråttom att hinna med det. Därefter en längre väntan på centralstationen.

På informationstavlorna stod det att alla biljetter till tåg mot norra Europa var slutsålda till fredagen, nu var det tisdag kväll. Runtomkring på stationen låg det folk och sov, skrämmande när man ser familjer sitta och vänta i ett hörn. Tack vare våra interrailkort kunde vi hoppa på (nästan) vilket tåg som helst utan att behöva reservera vilket räddade resan hem.

Strax efter midnatt gick första tåget upp till Chiasso precis vid gränsen mellan Schweiz och Italien. Med en bytestid på tre timmar var vi livrädda att det inte skulle finnas någon väntsal som var öppen så att vi skulle få spendera natten på gatan. Men lyckan infann sig när stationen var öppen och musik blandades med sömn i en kall väntsal. När nästa tåg väl hade lämnat perrongen slocknade vi direkt och i närheten av Zürich väckte Johan mig för att jag hade snarkat, tåget då relativt fullt med pendlare. Skönt.

Den härliga hemresan fortsatte sedan med en sjutimmarsetapp till Hamburg och det är halvt obegripligt hur vi lyckades få tiden att gå. Makalöst segt och det blev inte bättre i Hamburg då enbart passagerare med biljett fick gå på tåget till Köpenhamn, övriga fick hoppa in i en buss istället. Buss upp till färjan och över till Danmark där ingen förstod hur vi skulle fortsätta men när vi klev av stod ett tåg på perrongen och efter 1,5 timme anlände man till Köpenhamn där det blev löpturen över till Öresundståget direkt. Efter 25 timmar framme i Lund. Relativt trötta, oerhört nöjda och kung-kaos-resa.